1. Hon använder sig av första person singular.

2. Hon använder sig av ett ungdomligt språk för hon svär mycket hela tiden.

3. Att man fort märker att hennes skal spricker, hon kan inte hålla masken när det kommer en oväntad fråga.

Jag skulle ha ett möte med en stökig elev på skolan. Hon hade under den senaste tiden struntat i lektionerna en hel del, så hade tänkt kolla med henne om det fanns någon särskild anledning till det, hon kanske hade problem hemma och behövde prata ut om det. Jag hade precis kollat upp hennes betyg, vilka var väldigt höga, när hon kom in. Jag presenterade mig och försökte skämta till det och frågade om det var ett missförstånd det hela och undrade om det gick en annan elev med samma namn i hennes klass som jag kunde ha förväxlat henne med, för hon hade så höga betyg. Hon skrattade till och tystnade lika fort.

Jag insåg att hon inte tyckte det var roligt för fem öre, så försökte inleda ett samtal genom att fråga om hon hade något att berätta för mig och berättade att jag har tystnadsplikt. Allting hon säger stannar mellan mina fyra väggar. Då tände hon till sade:

"Och kollegiet då? Det har man ju fattat att på lärarmöten vränger de elever ut och in. En håller och tio vränger. Ska lösa eleven problem tillsammans. Som om man vore nåt jävla socfall."

Jag försökte lugna ner henne istället genom att fortsätta prata med min lugna ton och förklarade att duktiga elever som henne behövs på lektionerna, någon som jobbar bra och ger eleverna med svårt för att komma igång på lektionerna inspiration till att själva sätta igång.

Då frågade hon om jag var ny på skolan. Jag svarade att jag jobbat där i drygt två månader och mitt svar följdes av en ny fråga: 
"Då har du kanske inte hunnit med att besöka vår klass ännu?"

Det hade jag inte hunnit med, men berättade att jag hade tänkt planera in ett besök ganska snart. Då blev hon irriterad igen och slängde ur sig:

"Om du aldrig har varit i vår klass, hur kan du då veta att nån saknar mig? Fast kanske har du intervjuat dem, en och en? Lipar de kanske hela rasterna? Hotar med att ta livet av sig om jag inte sitter bland dem varje lektion?"

Jag bad om ursäkt, men vet inte riktigt varför. Jag hade inte gjort något fel direkt. Jag frågade henne om hon inte känner sig behövd och tillade att hon var unik, alla människor har ett alldeles eget värde.

Jag har alltid haft en ful ovana att lägga huvudet på sned och blinka några gånger när jag väntar på svar från någon när jag ställt en fråga, jag gjorde det även just då. Hon började härma mig, hon lade också huvudet på sned och blinkade som ett jävla stoppljus. Och ställde en fråga till mig istället.

"Behövs en så fullständigt unik människa som du egentligen?" 

Sen fortsatte hon blinka och lät läppen hänga. Sen började hon gapskratta, något hysteriskt dessutom. Sen reste hon sig upp och sprang ut från mitt kontor, jag hörde hennes skratt hela vägen genom korridoren fram tills hon sprang ut genom ytterdörren. 

Vad fan hände?